sarakesete

Hon försöker öppna ögonen, men det verkar inte gå. Hon vill gnugga bort klägget som gör att ögonlocken klibbat fast i varandra, men hon hittar inte sina händer. Till sist lyckas hon öppna vänstra ögat och ser en tunn ljustrimma läcka in igenom ett litet källarfönster med galler. Hon försöker vända sig om och upptäcker att hon ligger på en knarrande tältsäng. Hela hennes kropp värker, hon är dimmig i huvudet och kan inte sätta sig upp hur hon än kämpar.

Det finns någon i rummet. En stor man vaggar fram och tillbaka mellan hennes säng och den stora järndörren som skärmar av henne från verkligheten. Hon ser inte honom tydligt, han är bara en skugga som ger henne obehag.

Hon har ingen aning om någonting. Hur hamnade hon här? Vem är skuggmannen? Vem är hon själv? Hon försöker fästa ögonen på en punkt i rummet så att hon ska kunna förstå vad det är som händer, men det flimrar bara.

Det är nog bäst att hon sover lite till. I morgon kommer hon att få reda på allt. Var hon är, vad som hänt och varför hon tappat minnet. I morgon.

Dag efter dag upprepas samma scenario. Hon känner mannens närvaro, trots att han aldrig tilltalar henne. Ibland sätter han sig på golvet vid sängen och lutar sig över henne.