sarakesete

Hon kommer hem. Öpnnar dörren till totalt mörker och bortsett från kylskåpets brummande, även total tystnad. Hon andas in, och andas ut. Sätter sig på golvet i hallen, drar upp knäna mot bröstet och lutar sig bakåt mot dörren. Testar att andas in. Det går bra. Och nu utandningen. Svårare. Darrar. "Skärp dig nu", tänker hon för sig själv. Ett nytt försök, snabbare den här gången. Andas in går bra. Andas ut... går inte lika bra. Fortfarande darr. Fan också.

Fan att han fick komma åt henne. Fan att det blev så här. Hon skulle ju vara stark. det var ju som självaste fan att hon är precis lika sårbar som vem som helst. Hon börjar gråta. Orkar inte hålla sig uppe längre utan faller ner i fosterställning. Hennes tårar forsar ner i takt med hennes hulkningar till andetag.

Hon sov ingenting den natten.

Han har ångest.  Hur kunde det bli så här jävla fel? Visst, hon hade varit lite oresonlig, men han ville aldrig att det skulle bli så här. Han hinner inte tänka klart tanken att det berodde på att han var full innan han kommer på hur otroligt barnsligt och svenne-banan det är att använda den ursäkten.  En dålig undanflykt för att på något sätt försöka berättiga ens beteende för en själv så att man ska kunna se sig själv i spegeln. Men sanningen är enkel, han hade varit ett svin. Mot den människan han älskar mest i hela världen. Han reser sig upp och går till spegeln för att ta en titt. Det går inte. Spegeln må vara intakt men det enda den visar är spillror.

Fan också. FAN! Fan att det blev så här. Han kastar mobilen i väggen. Ingenting händer. Nokia, stabila grejer. Tar upp fjärrkontrollen och slänger in den i samma vägg. Sådär ja, tre bitar. Tomheten i bröstkorgen förvärras av den tryckande ångesten på densamma. Han stirrar på absolut ingenting och försöker kontrollera sina andetag.

Han sov ingenting den natten

DIKT SKRIVEN AV SORAN ISMAIL.